Att fira påsk ensam....

Det lät som en god ide tidigare i veckan när jag tog beslutet att inte åka hem och fira med familjen i Norge.

Första gången på evigheter.

Min trilskna nacke och lite melankoliska vårhumör fick mig att välja svensk hemmapåsk och att "bara vara".

Nu ångrar jag!

Brorsan mms:ar foton på "tanteungar" med röda kinder som mumsar påskgodis i snön och hjärtat skuttar lite extra.

Jag ser dem så sällan så varför i hela friden passar jag inte på?

Och den andra lilla Buddahskrutten hälsar på hos sin mormor.

Så påskkärringen har ingen att slösa sin kärlek på och har hamnat i ett melankoliskt vårmodus.

Har varit ute o lapat sol i 4 timmar idag.

(förlåt hudläkarn att jag inte är så lydig)

Började som en powerwalk som kom av sig efter någon halvtimme då jag fick se en arbetskollea lapa sol i sin trädgård.

Kaffe o liten(!) kanelbulle-stopp på dryga timmen.

Sedan promenerade vi tillsammans och lade in klassikern Hallvars glasskiosk som ett stopp.

Ett rån med en browniekula....

Och med en glass-strut i högsta hugg blir det ju såsomså med tempot.

Tackade nej till erbjudande om påsklunch hos kollegan.

Försökte få upp Lopez-humöret på hemvägen, men det blev istället en timmes stillsam meditation på en solig bänk på kyrkogården.

Jag vet inte varifrån denna melankoli kommer?

Men det skadar ju inte.

Kanske är det en mening med att stanna upp och känna efter lite ibland?

Låta livet sjunka in med allt vad det innebär.

Bara vara.

(Och vara tacksam för att jag kan och får....)

PS bilden från förra påsken. Saknar även snön...